tisdag 12 december 2017

Hur bemöta tvåspråkiga barn

Våra pojkar blir ju tvåspråkiga, vilket jag är väldigt glad för speciellt då jag själv hade problem med finska i skolan. Jag kommer från en helt finlansdssvensk familj och Sami och hans familj är fullständigt finska (sami har lärt sig svenska under de 11 år vi varit tillsammans och vice versa), så det har ju blivit naturligt att vi pratar olika språk med pojkarna, och det känns jättebra att vi kan ge dem två språk från start!

Olivers prat har lossnat rejält under sommaren och hösten och han lär sig fler ord, och sätter ihop längre meningar varje dag. Nu kan det vara att jag flummar i onödan och att han automatiskt reder ut saken av sig själv sinomtid, men det jag nu lite börjat fundera på är hur man egentligen ska bemöta honom när han uttalar ord fel och blandar ihop de olika språken?

Jag pratar ju svenska med honom, och Sami finska, och Oliver pratar en salig blandning. Vissa ord säger han alltid bara på finska och andra ord säger han alltid bara på svenska, medan han kan vissa ord på båda språken och byter ibland beroende på vem av oss han pratar med.

När ett barn pratar blir det ofta att man upprepar det hen säger för att bekräftar att man hör och vet vad hen pratar om, och det jag funderar är om jag borde upprepa det Oliver säger på finska eller svenska? 

Ett exempel:
Oliver - "Mamma, Olli ha på mopopykä!"
Jag - "Aj vill du ha på mopokypärä?"

För det första säger han ju fel, pykä istället för kypärä, så det vill jag ju rätta så att han börjar säga rätt så småningom. Men sen är det ju också det att det ordet är på finska, och om jag alltid pratar om kypärä så lär han ju sig inte att det rätta ordet borde vara hjälm, när resten av meningen är på svenska. Dock pratar jag ju om hjälm i andra situationer om det är jag som pratar om hjälmen först så han vet nog också vad ordet hjälm betyder, men just i dendär exempelmeningen (som upprepas x antal gånger per dag) så blir det ju lite tokigt.
Så kanske vore det bättre att jag säger "Aj vill du ha på mopohjälmen?", men då lär han ju sig igen inte att säga kypärä istället för pykä. 

Heheh ojoj sånt man har att fundera på..


Just plastomopon som han fick redan i ettårspresent är verkligen en av hans dyrbaraste ägodelar. Med mopohandskarna, mopohjälmen och moporeppu på så raggar han omkring i huset, drar på bakhjulen och slajdar i svängarna!

17 kommentarer:

  1. Så bra att göra barnen tvåspråkiga, språk är ju verkligen en rikedom. Tycker att alla föräldrar borde, oberoende om de är bra på finska eller inte, introducera det språket tidigt, t.ex. genom finska barnböcker, eller barnprogram (eller språkbadsdagis!). Barn lär ju sig så lätt :)
    Jag skulle nog upprepa meningen på svenska, pappan kan ju sen rätta så det blir kypärä på finska. Men du behöver knappast fundera över det där så mycket, ju äldre de blir kommer det ju sen naturligt (i de flesta fall) vilket ord som hör ihop med vilket språk. Alla flerspråkiga barn blandar till en början och det är inget fel med det. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ne ja tror ju nog också att det reder upp sig när han blir äldre, men säkert bra ändå att tänka på lite hur jag pratar för att kanske underlätta lite. :)

      Radera
    2. Ja precis :) Sen kan man ju också säga något i stil med "vad sa du? mamma förstår inte då du säger på finska", så då utmanas barnet att komma på en synonym på det andra språket. Men tror nog det där blir bra hur ni än gör :)

      Radera
  2. Hos oss har jag pratat finska med barnen o min man pratade svenska. Tycker att det funkat bra. Nu är dom vuxna o helt tvåspråkiga🙂

    SvaraRadera
  3. Vi har också tvåspråkiga barn. Jag pratar svenska och mannen finska. Jag skulle nog rätta ordet på det språk han sa det. Om han säger mopopykä så säger du mopokypärä i stället för att helt byta ordet till svenska. Tycker inte heller att du ska kräva att han pratar svenska med dig och säga att du inte förstår annars. Det är ju att dumförklara honom för han vet ju att du förstår finska och han kan ta illa upp om han tror att du inte förstår hans finska men nog Samis. Då kan han bli rädd för att säga fel och det uppstår problem i onödan. Han kommer att blanda ihop språken en bra tid ännu och det är sånt man får ta i en tvåspråkig familj :). Tids nog lär han sig skilja på de två språken helt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar nog försöka förstå honom varesig han säger ord på finska eller svenska, känns som att det är tillräckligt svårt ibland för honom att göra sig förstådd ändå om han inte kommer på rätt ord/uttalar rätt så man förstår! :) Det är bara om han har tuttun i munnen som jag "inte förstår", så att han tvingas ta bort den när han pratar! ;)

      Radera
  4. Hos oss har vi också en 6-åring och 8-åring (och en 1-åring) som är tvåspråkiga, och det viktigaste (som jag snappade upp från en universitetskurs för 100 år sen) är att man ska vara konsekvent med vilket språk man pratar åt barnet. Därmed pratar jag ALLTID svenska åt våra barn, och min man alltid finska, just för att de ska lära sig skilja på språken. Sen gör det inte så mycket att man själv byter till finska när man pratar med t.ex. finska släktingar (har aldrig gjort en hemlighet av att jag själv också är helt tvåspråkig, och förstår finska lika bra), så länge man byter tillbaka till svenska när man pratar med barnen. Sen när de blir större så märker man nog när de kan skilja på språken, och då kan man ju nog byta när man talar till barnen, t.ex. om någon i sällskapet inte kan svenska och man vill alla ska förstå. Hos oss pratade barnen först bara finska, och först då de "tvingades" prata svenska (dvs. då de började i dagklubben) så började svenskan lossna för dem. Dom kunde nog, men var inte tvingade att prata så då gjorde dom inte det. Trots att de själv började prata svenska relativt sent, så går de i svensk skola och har aldrig haft några problem med språket. Tummen upp för tvåspråkighet! : )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas verkligen att Oliver och Noel kommer ha nytta speciellt i skolan av att ha två språk hemifrån! Var nog inte bara en eller två kvällar som jag satt o grät över finskaläxorna som jag inte kunde, och proven jag fick underkänt i. Hur jag och Sami kommunicerade i början har jag ingen aning om då varkendera av oss kunde varandras språk! :D

      Radera
  5. Arbetar som barnträdgårdslärare i en kommun med många tvåspråkiga familjer. För de familjerna rekommenderas det att föräldrarna är konsekventa och pratar enbart "sitt" språk och inte blandar för då har ju barnet också svårt att veta vilka ord som hör till vilket språk. Så om jag var du skulle jag upprepa det han sagt enbart på svenska och Sami upprepar på finska. Sen om du någon gång vill rätta/ hjälpa honom med finska ord så kan du t.ex. säga att pappa säger kypärä och mamma säger hjälm. Men han är ju liten än och med tiden blir det lättare för honom att skilja på språken :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo de blir säkert lättare sen med tiden! :) Om vi pratar om nåt helt nytt ord som jag försöker lära honom innebörden av så brukar jag faktiskt säga det både på finska och svenska, och just att pappa säger si på finska och mamma säger så på svenska. :)

      Radera
  6. Som flera andra säger är det nog kanske bäst att du inte själv blandar in finska ord i dina meningar, dvs. säg "hjälm". Detta "pykä" kan ju också ha att göra med att "kypärä" helt enkelt är svårt för honom att uttala snarare än att han inte kan själva ordet. Men med det sagt, det kanske inte är hela världen om du nu råkar säga ett finskt ord någon gång, han lär sig säkert ändå skillnaden med tiden.

    När vi ändå är inne på tvåspråkighet så ville jag också säga att det inte nödvändigtvis blir så att barnen blir fullständigt tvåspråkiga för att föräldrarna har olika språk. (Nu vet jag ju inte vad du har för "förväntningar" gällande detta men tänkte nu påpeka i alla fall.) Själv har jag växt upp med stenfinsk pappa och lika svensk mamma och ganska många gånger fått kommentarer som "ja men du är ju tvåspråkig", fastän sanningen är att min svenska alltid varit MYCKET starkare än min finska pga. uppväxt i Larsmo där typ alla utom pappa talar svenska. Har visserligen haft lite försprång med förståelsen men var ganska gammal innan jag faktiskt lärde mig tala finska ordentligt. Min bror var däremot mycket tvåspråkigare än jag redan från början... Så beroende på hur barnen utvecklas kan det hända att ett av språken behöver mer stöd.

    Janina A. (ja, vi känner ju varandra :) )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo alltså ja tror nog också att det bara är för svårt att uttala än, och därför säger han fel. Han brukar ibland börja "träna" på vissa ord om han märker att vi säger annorlunda o upprepar det ordet tills de blir rätt, men just pykä/kypärä har han int tränat desto mer på än. :)
      Jo dedär med hur tvåspråkiga de egentligen blir har vi nog tänkt på också, det är ju såklart inte säkert att de blir lika bra på båda språken. Vi velar faktiskt lite om vi ska sätta dem i finsk- eller svenskspråkigt dagis till hösten, men lutar kanske lite mer mot finskt just för att jag tror att svenskan kommer vara starkare hemifrån, men de återstår att se vad vi väljer. :)

      Radera
  7. Intressant, har inte gett det där mera tanke. Här pratar jag svenska o pappan finska, sinsemellan oss dock svenska. Barnen i svenskt dagis, så finskan får de från pappa o fammo, och barnprogram. Många tvåspråkiga kompisar på dagis också så där blandas det hejvilt :) men svenskan är starkare, men allt mera kommer det av finskan också. Vissa ord använder de mera på finska, men vet oftast också vad det är på svenska. Förstår båda språken bra. Båda barnen ligger efter med språk och uttal, fastän det blir bättre för var dag. Men har nog för mig att då jag rättar till, så rättar jag till på det språket de sagt. Är det på finska kan jag fråga om de vet vad det är på svenska, vet de inte så berättar jag. Och upprepar nog också på det språket de säger (barnen 5 och 3,5 år). Hoppas att se ska kunna klara sig lika bra på båda språken i framtiden. Åtminstone har de en bättre start med finskan än jag fick. Vilken kamp det var i skolan!! Lärde mig först i arbetslivet och inte är det ju precis någon höjdare ännu heller, som 27 åring..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade också jättesvårt med finska i skolan så hoppas de får det lite lättare! När Sami och jag blev tillsammans ville han lära sig svenska så då blev det att vi började prata det sinsemellan, och jag var sen så "rädd" att prata finska med hans familj att jag mest var tyst i flera år. Mest finska har jag också lärt mig från jobb där man varit tvungen att prata!

      Radera
  8. Hej!
    Som barnträdgårdsläraren kommenterade högre upp är det bra att föräldrarna är konsekventa med sina egna språk, och om barnet blandar ihop språken, att föräldern bara lite "på sidan om" upprepar - i ditt fall då det svenska ordet, iställe för att "korrigera" :) Fastän ena språket tidvis är starkare samlar han språken i sitt huvudet, och förstår båda, med tiden reder han ut det själv! Så fint att era barn får båda språken och tack för en intressant blogg!
    /Felicia, barnrdg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej! Ska försöka tänka på det. :)

      Radera
  9. Vad bra att ni pratar båda språken med pojkarna :) jag är själv tvåspråkig och när jag var liten pratade jag också blandspråk. Han kommer nog att börja prata rent småningom. Mitt tips är nog att ni håller er till era modersmål.

    SvaraRadera