söndag 10 september 2017

Att vara prematurföräldern i vården

Läste en intressant artikel från svenska yle om dethär med prematurvård och föräldrarnas roll i den. Det är ju nåt som varit väldigt aktuellt för mig i vår/sommar och jag har flera gånger tänkt skriva lite om det, men av rädsla för att det ska låta som att jag inte är tacksam över vården vi fått har jag låtit bli. I och med att dendär artikeln tog upp ämnet så tänkte jag ändå att jag skulle ge det ett försök att berätta om hur jag upplevt det.

För det första vill jag alltså säga att jag är oerhört tacksam för all vård vår lilla Noel fått. De allra flesta av personalen som tagit hand om honom har varit underbara människor som verkligen också har inkluderat mig (och Sami, men jag var den som var mest fysiskt på plats) i vården och fick mig från första stund att känna att det faktiskt var mitt barn, och inte sjukhusets och personalens, vilket jag har stor förståelse för att det kan kännas som för vissa. 

Jag har ju dessutom fått erfara vården på två olika sjukhus, och då kan jag också säga att jag är glad för att vi blev skickade till Uleåborg och föda istället för Karleby. Läget var ju ganska kritiskt dendär dagen när besluten skulle tas och det var tal om att vi kanske inte hinner till Oulu innan han måste ut, och att det då skulle ske i Kokkola istället. I Kokkola har de väl inte resurser att vårda så små som Noel var (1050g) så vi skulle säkert ändå ha blivit skickade till Oulu i efterhand, men jag är glad för att det blev som det blev, vi for till Oulu, fick en jättebra (tvåspråkig!) läkare och fick den bästa möjliga starten trots omständigheterna. 


I artikeln står det att de bl.a. i Oulu vårdar enligt VVM (vanhemmat vahvasti mukaan) och det märkte man verkligen av, till skillnad från i Kokkola. Och just det är jag glad för, att vi fick dendär starten i Oulu där personalen verkligen pushade oss att vara delaktiga i vården, så vi direkt fick lära oss att byta blöja och tvätta honom i kuvösen, och det var alltid självklart att det var vi som skulle vårda honom och göra så mycket som möjligt när vi var på plats! De frågade alltid på kvällen när man tänkte komma tillbaka på morgonen så att de kunde lämna morgontvätten åt oss, jag fick fort lära mig att ta honom ur kuvösen till famnen själv för känguruvård (hud mot hud), och de ville gärna att man t.o.m skulle sköta matandet (genom sond) själva. Fastän det var en jättetung tid psykiskt under dedär veckorna i Uleåborg så har jag ändå mest bra minnen därifrån och från personalen. 


Efter tre veckor i Uleåborg var han så bra i skick att han kunde skickas till Kokkola. Jag minns att de första dagen där frågade om jag hade bytt blöja på honom själv än, det var alltså inte en självklarhet för dem. Under de fyra veckorna han låg på MÖCS i Kokkola körde jag varje dag hem till kvällen och kom tillbaka mellan 9 och 10 på förmiddagen, förutom en dag när jag hade mjölkstockning och feber. Inte en enda gång blev jag tillfrågad om de skulle spara morgontvätten åt mig att göra utan det gjordes automatiskt av personalen varje morgon, vilket jag just då inte tänkte desto mer på och krävde ingen ändring på, men redan där ser man ju skillnaden från i Oulu. 
Jag är nog nöjd över vården vi fick i Kokkola också, men där fick jag mycket mer känslan, speciellt med vissa (och speciellt en som jag störde mig på lite extra) vårdare att det var deras barn att ta hand om och jag var typ en besökare. Jag satt där runt 7-8 timmar per dag men jag blev sällan inkluderad i sondmatningen, det var personalens jobb (nångång tog jag lös nån spruta eller slang men då utan att fråga före), trots att jag nog sa flera gånger att jag kan göra det. Var det nån undersökning som skulle göras (ultra/röntgen t.ex.) i Oulu så gjordes det automatiskt plats för mig att vara med och hålla händerna på honom för att han ändå skulle känna att jag var nära och bli lugnare, medan i Kokkola tog personalen med honom och gick iväg, och när jag sa att jag ville vara med blev jag visad en stol att sitta på på sidan om medan en sköterska stod och höll händerna på honom så länge undersökningen gjordes..


När han skulle slippa ur kuvösen och få börja vara i vanlig babysäng var en kommentar av läkaren "för du sitter ju ändå hela dagarna med honom i famnen så då har han ju ändå ingen nytta av kuvösen", vilket jag hoppas att bara var en lite klumpig formulering från hens sida men det fick ju mig att lite tvivla på om jag nog gjorde det rätta som hade min son nära mig så mycket som möjligt (vilket ju är helt sjukt, klart han skulle va nära!).. Jag hade liksom redan dåligt samvete över att jag t.ex. ibland lyssnade på nån podd när jag satt där på dagarna (hade alltså dåligt samvete över att jag tänkte att jag inte var tillräckligt "närvarande" med honom då) och fler saker att ha dåligt samvete över behövdes nog inte adderas till den redan väldigt långa listan..


Så ja.. I Oulu kändes det alltså som en självklarhet att föräldrarna var de som skulle vårda sitt barn i första hand medan i Kokkola kändes det lite som att man verkligen var tvungen att själv ta för sig för att vara ordentligt delaktig.. 
Jag kan förstå för utomstående att det kan vara lätt att tänka typ att "Jamen säg till att du vill göra/vara med, det är väl inte så svårt!? Ta plats, det är ju ditt barn!", men jag måste nog säga åt dem som tänker så att just i den situationen, när man plötsligt har fått ett barn som man inte hade förväntat sig att träffa på ett par månader än, och trots att man kanske skött ett nyfött barn förr, så är man verkligen så osäker på allt, och när babyn är liten som ett mjölkpaket så det är inte så barabara att ta för sig och göra saker istället för personalen som ju faktiskt har utbildning för det som ska göras.

Men vi får hoppas att VVM-metoden sprider sig och att de anammar den mera i Kokkola också med tiden. Vill påpeka ännu att flera vårdare i Kokkola nog var väldigt inkluderande och superduperbra också mot mig som förälder, men jämfört med OYS i Oulu finns det nog rum för förbättring!

3 kommentarer:

  1. Jobbigt detdär att de gick iväg med honom vid undersökningar i Kokkola! Både i Vasa och Åbo har jag alltid varit med vid ultraljud och sånt! Har tyckt att det är en självklarhet så länge man som förälder klarar av det :)

    - trebarnsmamman

    SvaraRadera
  2. Kokkola ÄR efter med nytänkande om man säger så 😌 Hört det förut också....synd.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet! Hoppas att nån på barnavd i kokkola råkar läsa dehär och att dom tar till sig som feedback och får mera skolning i VVM-metoden. :)

    SvaraRadera